I mitt artonåriga liv har jag varit negativ mot kärleken. Nej jag skoja, inte arton, men flera år. Inte riktigt vetat vad jag ska tro, och genom att gjort illa andra tro att så fan heller att den existerar. Jag är ett barn, inte en chans att jag har känt hemska saker i mitt liv än. Jag har ett så underbart bra liv så att det går inte att jämföras. Jag ska inte jämföra med saker och jag borde sluta vara negativ. Dock sitter vissa saker, ord och händelser fast-etsade i minnet och sånt är alldeles för svårt att glömma och en liten ynka händelse kan göra att allt annat posetivt som du borde minnas glöms bort på en sekund. Men jag ska sluta vara negativ. Jag ska inte bara tänka i negativa banor utan istället vara glad för nuet och vad jag har nu. För om jag inte lever om en vecka, eller ett år, vad har då varit meningen med att förstöra det sista bra som händer i livet? Onödigt. Jag ska sluta vara negativ och deprimerande. Oh herre jag låter som världens tråkigaste och deppigaste person, det vill jag nog icke kalla mig. Men nu ska jag vara glad för livet, för de vänner jag har och för min pojkvän! Nu jäklar ska jag tro på dethär och skärpa till mig! Nu blev det ett fånigt inlägg där man ska vara seriös. Man ska inte vara seriös hela tiden. Känns onödigt. Nu ska jag le lite mer varje dag istället! Godnatt.