Det är läskigt hur mycket som är styrt av ödet. Eller slumpen. Eller vad man vill kalla det. Om jag varit sjuk, om jag bestämt mig för att ha en skolavslutningskväll men tjejerna, eller någon i klassen bestämt att vi alla skulle umgås på avslutningen, då hade jag aldrig åkt till Råcksta, aldrig firat Jenniphers student, aldrig suttit och pratat med någon som skulle komma att bli min pojkvän nu till hösten. Aldrig haft de dagar på landet då jag träffade hans vänner och antagligen inte varit alltför angelägen om att komma hem från husbilssemestern. Undra vad jag hade gjort de dagarna istället då? Bara de där små valen som att ta en tunnelbana senare, eller bestämma sig för att träffa en kompis, att gå på en fest eller gå på en klubb just den kvällen du inte har någon lust, men du gör det ändå,  träffar en gammal vän som du pratade med varje dag förut men som du tappade kontakten med, som du är glad för att du får se igen, krama igen. Valet av att smsa någon för att få ett svar som inte gör dig annat än glad. Valet att göra det du inte planerat.  

 

"A drunken mind speaks a sober heart"

"No one looks back on their life and remembers the nights they had plenty of sleep"