ens liv kan rasa på mindre än en minut. påriktigt. fan. man ska aldrig någonsin bli en offentligperson. usch vad hemskt. aldrig.


ja, just nu sitter jag och charlotte och snackar, okejdå chatter eftersom hon bor i tyskland..
om hela denhära paow, hugo, nemo dramat. okej vi är skit töntiga som är uppdaterade.
men fyfan för alltdetdär, inte så menat, utan för att ett liv, som kunde vara det underbart
på grund av ett misstag rasar. men ska inte bara köra. men ska tänka.
tyvärr.
helvetes vardagar. grejen är att inte för att någon som helst bryr sig, så tänker jag ändå skriva
lite om hur jag tkr. eller okej några meningar får ni stå ut med. grejen är att jag förstår paulina, jag förstår henne mycket, om hur hon känner nu. har själv inte varit med om detmen jag känner folk som har det " Jag vill, på riktigt, dö Vad fan har jag att leva för nu?" som hon själv skrivit. dom orden har jag själv fått höra. och är man
inte insatt då tror jag heller inte man förstår innebörden i de orden. dom är som exakt vilka andra ord som helst om man inte kännermänniskansom "råkat" ut får det. har man inte gått igenom det där själv då kan man inte förstå.  det går inte. det gör det faktsikt inte. men jag vill bara säga att jag skulle fakstikt förstå paulina om hon skulle försvinna, inte så jag är helt emot det, men fortf jag skulle förstå  jag skulle kunna se varför hon inte orkade längre.

Nu lät jag hemsk antar jag. och jag ska återgå till annat nu
men mitt hopp som faktiskt har börjat komma tillbaka om att kärlek finns
det försvann ju,
om kärlek finns. då finns den. men . det är ALLTID någon som kommer att bli sårad
och den känslan när man är så sårad och mår så dåligt.
den känslan vill inte jag ha, den känslan vill jag aldrig ha.
därför försöker jag inte heller hitta någon.
för det slutar ändå alltid dåligt för någon, om inte båda.
så kärlek är kasst.